Om man tagit polaroidbilder av det fetaste utelivet i Stockholm i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet hade man sett olika världar trots att bara några år förflutit mellan. De svartrockare, new wave-hipsters och trubadurer som var stammisar på Stureplans barer och rockens Mecka Ritz hängde plötsligt på Fasching på Kungsgatan, och kring dem en massa rävar och katter som botaniserade ivrigt kring dansant jazz, funk och hip hop. Förklaringen till förändringen stavas Blacknuss; klubben med samma namn som drevs av Martin Jonsson och Conny C. Lindström och bandet med Jonsson som ankare bakom trumsetet. Olika sorters svart musik har alltid fått kärlek i olika hörn av Sverige sedan åtminstone Louis Armstrongs dagar, men få har fått allt att sitta ihop som kollektivet Blacknuss.
”Today on this program you will hear gospel, rhythm and blues, and jazz. All those are just labels. We know that music is music… All of our people have got a soul, our experience determines the texture, the tastes and the sounds of our soul” – Jesse Jackson
Orden ovan är från Jesse Jacksons öppningstal på den legendariska festivalen Wattstax i Los Angeles i augusti 1972. Tjugo år senare praktiserade kollektivet Blacknuss – som under åren kom att involvera en sådan groteskt fet blandning av Sveriges artist- och musikerelit verksamma inom jazz, soul, rap, r’n’b och dansmusik; från Titiyo till Stophen Simmonds, Jennifer Brown, ADL, Esbjörn Svensson, Desmond Foster, Christian Falk, Malando Gassama, Lisa Nilsson, Per ”Ruskträsk” Johansson, Goran Kajfes och Jonas Kullhammar. Kärnan i det gäng som höll hov på Fasching – till en början jazzfunk i halsbrytande tempo från början till slut – blev också det gäng som kom att turnera på musikalisk missionsverksamhet, och de hade redan slipat sina färdigheter genom att ge Eric Gadd, Lisa Nilsson och Titiyo svintajt inramning kring skiftet åttio- och nittiotal.
”I can take a phrase that’s rarely heard/
flip it – now it’s a daily word” – Rakim
Det är nästan svårt att greppa hur mycket som ändrats sedan tiden innan Blacknuss kickade igång. Självklart var de krafter som bar fram Blackness urstarka, och Sverige hade förr eller senare lärt sig dansa efter en annan pipa tids nog. Men gänget som samlades på torsdagskvällar på jazzhaket på Kungsgatan 63 lyckades knyta ihop saker vi idag tar för givna på radio, på klubbar och barer, men som då var splittrat. När Martin och Conny närmade sig Fasching var det en anrik kulturinstitution med tunga bokningar inom jazz men utan ett motsvarande eller ens anständigt dansgolv att backa upp det med; när Blacknuss så småningom ett halvt årtionde senare checkade ut från att ha regelbunden klubb på Fasching hade de lärt halva Sverige att dansa till soul, disco och r’n’b -och byggt en brygga mellan den funk och jazz som den gyllene erans hip hop var sprungen ur och den samtida svarta dansmusiken. Namnet. föreslaget av Conny, taget från Rahsaan Roland Kirks hypnotiska, med jazzcovers på soullåtar pepprade platta från 1972 – gav fria händer åt improviserad lek mellan skickliga musiker, påhittiga producenter, stökiga DJ:s och kokande golv. Tidigt utkristalliserades en kärna av musikerna; ur kärnan växte skivplaner, planerna ledde till fullängdare som omvandlade svenskinspelade versioner av udda och ibland förbisedda soul- och discolåtar till omedelbara dansgolvsstartare landet runt. Svart dansmusik är vardagsmat i Stockholm och Sverige tack vare det lag som spelade på plattorna Made in Sweden (1994), Allstars (1996) och 3 (2000). På samlingsskivan Gold – A Decade Of Soul, Jazz & R’n’B (2004) där alkemisterna inte kunde hålla sig från att bara sammanställa gammalt guld utan kastade in nytt material.
Selam föddes på Fasching på slutet av 1990-talet. Att den platsen vid den tiden var öppen för nya idéer och impulser är till en stor del Blacknuss förtjänst. Så vi ser på den som ett barn stolt ser på ett coolt äldre syskon. Just Blacknuss av nyfikenhet driva oförmåga att någonsin släppa taget om musiken, att leka sig bakåt i historien och framåt mot framtiden med svart musik som musa är det som givit oss Sveriges mest funkiga gäng. VI är glada för den nyfikenheten och över att den skämmer bort oss med guld. Tack för de första trettio åren Blacknuss, keep on keepin’ on!
Martin Jonsson – trummor
Desmond Foster – bas
Chuck Anthony – gitarr
Johan Lyander – keyboards
Tore Berglund – saxofon
Mats Äleklint – trombon
Albin Grahn – trumpet
Axel Fagerberg – percussion
Mary N’Diaye – sång
Prince Prime Mpedzisi – sång
+ gäster
